“Redan från start var det en relation med vissa inbyggda svårigheter. Att bandet finns i Kiruna och skivbolaget i Malmö underlättar inte precis. Telefoner, sms, email och skype i all ära men ibland behöver man träffas. Och träffats har vi gjort genom åren, men då oftast i samband med konserter eller turnéer. Det har varit fullt fokus på det som skulle genomföras och på att göra upp planer för framtiden. Willy Clay Band har alltid haft höga ambitioner och planer därefter. Det är sällan man stannat upp för att njuta av stunden. När ett mål är uppnått har man sedan länge siktat på nästa.

Inför Willy Clay Bands nya album ”Blue” valde vi att ha en konferens på Hotell Havsbaden i Grisslehamn för att lägga upp planerna. Efter två intensiva och givande dagar, kopplade vi av med bastubad och så småningom en god middag med ett par glas vin. Och för första gången sedan vi träffades 2005 kom vi att titta tillbaka på det vi gjort tillsammans. Anekdoter, skrönor och sanna historier ur verkliga livet avlöste varandra.

Click here to view the embedded video.

Om hur det gick till när de åkte till Nashville för att spela in debutplattan vintern 04/05 med Will Kimbrough som producent. Det hela finansierat med egna pengar och ingen hade egentligen några kontakter i eller erfarenheter av musikbranschen. Kanske var det denna okunnighet som gjorde att legendariska musiker som Bucky Baxter (Bob Dylan m fl) och Garth Hudson (The Band) dök upp i studion som gäster. Ingen i bandet förstod att det var omöjligt att få musiker av den kalibern utan kontakter och fet budget. Istället lyfte de luren, ringde och frågade och båda tackade ja. Och någon dag senare satt Garth Hudson där i egen hög person, emellanåt genial och fullständigt briljant, emellanåt bara…egendomlig. Skivan kom att heta ”Rebecca Drive” efter gatan där studion låg och idag har den sålt drygt 7000 ex. Betydligt mer än många långt mer omskrivna kollegors plattor.

Eller när vi bodde i legendariske låtskrivaren Harlan Howards hus i Nashville, inbjudna av Harlans änka Melanie Howard. På schemat stod låtskrivarsessions, ett livegig för radio och en showcase för skivbolag och annat branschfolk. Strax innan radiospelningen kom någon på att det vore bra att ha med en extragitarr som backup. Det fanns en cool akustisk gitarr i ett hörn som skulle passa bra. En släng av sunt förnuft fick oss att kolla med Melanie att det var OK att låna den. Efter viss tvekan gav hon sitt godkännande men berättade samtidigt att det var en gitarr som Chet Atkins låtit tillverka speciellt åt Harlan Howard.

–OK, är den värd mycket?

-It’s priceless, svarade Melanie.

Gitarren fick stanna hemma.

Showcasen på The Basement var också en speciell upplevelse. 15 minuter innan showtime var klubben nästan tom, men cirka fem minuter innan det var dags att gå på kom alla. I lagom tid för att få sig en drink och se ett band från exotiska Kiruna. Det var A&R-folk, förläggare, promotors och annat löst folk. Willy Clay Band presenterades av supportern Mary Gauthier. De gjorde 40 superkoncentrerade minuter och reaktionerna var översvallande. Men…

- The best band I’ve heard in years, but you can’t have three lead singers. Not good for radio…

- Brilliant, but how can we possibly fit this band into American radio fomats? Too much country for rock stations, too much rock for country stations, too alternative for mainstream and too mainstream for alternative…

2006 var WCB förband till John Fogerty vid två av hans spelningar I Sverige. Först i Piteå där 12000 personer hyllade förbandet som hjältar. Kanske var det därför han hämnades genom att soundchecka i tre timmar på Globen i Stockholm dagen efter. Vilket ledde till att WCB inte fick någon soundcheck alls, första gången på Globen. Men sista ordet gick till WCB när kvällens CD-försäljning summerades och det visade sig att förbandet sålt mer än headlinern.

Under en av turnéerna i Skottland hade bandet en spelledig dag och den lokale roadien Gerald föreslog en improviserad spelning på hans favorithak i Glasgows utkant. Sagt och gjort. Gerald parkerade bussen utanför en synnerligen sliten bar i en synnerligen sliten stadsdel. Och grabbarna bar in och började rigga. Stammisarna på Alamo Bar såg ut som hämtade ur en diskbänksrealistisk film, bleksiktiga, tandlösa och i största allmänhet livsfarliga. Men spelningen blev en succé och en allmän förbrödring med en hel del alkohol inblandad blev resultatet.

Några dagar senare spelade WCB på festivalen i Darvel. En ansedd musikfestival med snygg och städad publik. När de äntrade scenen möttes de av en stor Alamo Bar-banderoll och ett tjugotal av stammisarna. Längst fram och med den övriga festivalbesökarna som betraktare på behörigt avstånd. Alamo Bars stammisar hade raggat fram en skraltig buss, skrapat ihop pengar och lämnat Glasgow för att hylla sina nya vänner från Kiruna.

De övriga gästerna på Hotell Havsbaden i Grisslehamn hade dragit sig tillbaka och vi var ensamma kvar i restaurangen. Personalen började sätta upp stolarna på borden, men vid vårt bord fortsatte historierna att flöda. De handlade om spelningar på festivaler i Norrland. Och gästspel på några av Norges största countryfestivaler. Om känslan att vara första europeiska band att spela på Americana Music Conference i Nashville. Om spelningen på Borderline i London (samma kväll som Henke Larsson avgjorde Champions League-finalen för Barcelona mot Arsenal). Eller röjargigen i belgobaren på Turisthotellet i Ljungskile. Kiruna-festivalens stora scen på bästa tid med 5000 hängivna fans i publiken, fängelseturnén med 25-50 fångar i publiken per spelning…

Mätta och vinfryntliga drabbades vi av ett sällsynt anfall av självbelåtenhet, dunkade varandra försiktigt i ryggen och konstaterade att vi trots allt åstadkommit en hel del för att vara ett litet band från Kiruna på ett litet skivbolag i Malmö. Men ögonblicket var snart förbi och alla började fokusera på och planera förnya plattan ”Blue” istället.”

Malmö oktober 2009

Håkan Olsson

Rootsy.nu